Konfirmationstal från mor- och farföräldrar – inspiration och exempel

Signe, när du var liten somnade du alltid i mitt knä under söndagsmiddagen. Inte bara ibland — varenda vecka, utan undantag, precis runt den tiden farfar började berätta samma historia om sin gamla bil som ingen av oss någonsin bett om att få höra igen. Du låg där med kinden mot min arm medan resten av familjen pratade rakt över huvudet på dig, och jag vågade knappt röra mig av rädsla för att väcka dig.

Din mamma brukade retas med att jag var den enda du någonsin somnade hos utanför ditt eget hem. Jag tror det var för att du visste att inget dåligt kunde hända medan du sov där — att jag bara skulle sitta kvar, hur länge det än tog, tills du vaknade själv. Vissa söndagar satt jag där i över en timme med en domnad arm för att jag inte kunde förmå mig att störa dig för en kopp kaffe.

Du är inte längre flickan som somnar i någons knä. Du har åsikter om allt från politik till vilket kaffe som faktiskt är värt att dricka, och du säger dem högt utan att fråga någon om lov först. Men någonstans där inne är du fortfarande samma lilla flicka som litade tillräckligt på världen för att blunda mitt i ett fullt rum.

— Konfirmationstal, mormor